Mia Skäringers-Dyngkåt och hur helig

Hittar ingen bra info, så jag lånar Jan-Olov Andersson (Aftonbladet) recension av föreställningen. Dyngkåt och hur helig som helst... En monolog om självförakt. Och kvinnan framför mig skrattar så att jag ibland – på allvar – tror att hon ska skratta ihjäl sig. Det är en modig show som Mia Skäringer gör. Hon skulle förstås ha kunnat göra ett potpurri på sina mest populära figurer, som Tabita och Gulletussan. Och sjungit kända sånger med texter som passat in i föreställningen. Och jodå, figurerna från SVT-serien ”Mia och Klara” dyker upp med jämna mellanrum. Och sång blir det. Poplåtar och ballader, som Mia sjunger med oväntat känslig röst. Först trodde jag att hon tolkade en låt av Tekla, en sorgligt bortglömd skånsk sångerska från tidigt 1990-tal. Sedan inser jag att pianisten Dan Fors skrivit låtar i precis samma anda. Men grunden i föreställningen är en självutlämnande monolog om Mia Skäringers eget ibland lite trasiga liv. Tonårstiden, första barnet, skilsmässan, pappans död. En halsbrytande blandning av vemod som berör och drastisk humor som lockar till gapskratt, hela tiden ur ett arbetarklassperspektiv. Mia Skäringer har inte mycket till övers för media- och Odd Molly-mammor. Finalen, där Mia framför en porrfilm live, är ... obetalbar. Kvinnan framför överlevde och sa efteråt till sin väninna: – Jag har inte skrattat så mycket på åratal. Jag känner mig medvetslös.

udp://tracker.openbittorrent.com:80
udp://open.demonii.com:1337
udp://tracker.coppersurfer.tk:6969
udp://exodus.desync.com:6969