Marit Bergman - I Think It's a Rainbow 2006

Liv-Marit Bergman började som punkig indietjej med Candysuck. Fortsatte som skribent i avsomnade magasinet Darling och kom ut som Darin- och Carola-fan när hon charmat hela pop-Sverige, från jätteunga tjejer till halvgamla rockrecensenter, med solodebuten 3.00 AM serenades och uppföljaren Baby dry your eyes. När tredje albumet nu släpps har hon redan börjat bli en frejdig poptant i moderiktiga klänningar som hänger med Ebba von Sydow och ordnar popkollo för unga tjejer. Det har gått rätt fort och att hon drabbats av en lätt hybris är inte alls svårt att förstå. Som många av hennes kollegor på den alltmer svårdefinierade svenska indiescenen har hon blivit mainstream, såväl när det gäller musiken som den artistiska framtoningen. Att kalla nya albumet I think it‘s a rainbow för indie låter sig knappast göras; själv anger hon i pressutskicket namn som Mama Cass, Gwen Stefani och Kelly Clarkson som inspiratörer. Omslagsbilden har en fin svensk känsla, med Marit i blå klänning och röda skor på en gul filt, ängen är prunkande grön och den röda typografin är gammaldags. Man kan nog se det estetiska uttrycket som en återkoppling till uppväxten i Dalametropolen Rättvik. Av detta hörs förstås inget i albumets tio spår. Tvärtom ekar det mer av anonymt internationell listpop från 60-talet och framåt. Jag tänker på Belinda Carlisle och hör låtar som inte riktigt vet vart de är på väg. Flera av dem är fina och skulle säkert kunna fås att blomma, men här har de hamnat i en oönskad gråzon mellan indiemusikens skevhet och den polerade popmusikens digitala perfektion. Till nästa gång borde hon bestämma sig för att antingen skramla sig tillbaka till ett råare uttryck eller löpa linan ut och lämna ifrån sig låtarna till en riktigt slipad Kelly Clarkson-producent. (Dan Backman i SvD) - - - Att vara popartist, att vara en betydande popartist, handlar om att bygga upp en alternativ värld där färgerna lyser lite starkare än där vi själva befinner oss. Ingen svensk artist gör just nu detta mer övertygande än Marit Bergman. Vad det gäller svenska artister som sjunger på engelska brukar texten ha en underordnad roll, men Marit Bergman (och Jens Lekman) är de första artister som beskriver livet i Sverige tydligare på engelska. Varje låt på Marit Bergmans nya skiva har en ambition att berätta något väsentligt. Det är inte vanligt. Det är ännu ovanligare när det dessutom görs till så här starka och genomarbetade melodier. I stället för att ängsligt snegla på musikklimatet i övrigt, hur det bör låta, väljer Marit Bergman arrangemang och gästmusiker efter vad som bäst passar respektive låt. Resultatet blir befriande otrendig regnbågspop med handklapp, förälskade stråkar och refränger större än livet självt. (Jan Gradvall) - - - Marit Bergman - I think it's a rainbow 2006 (Solna RCA/Sony BMG) 1. You can't help me now 2. No party 3. Sun goes down 4. Alone together 5. Mama I remember you now 6. Eyes were blue 7. Today will be the day when mourning ends 8. Green light 9. Still summer 10. Forever doesn't live here anymore

udp://tracker.openbittorrent.com:80
udp://open.demonii.com:1337
udp://tracker.coppersurfer.tk:6969
udp://exodus.desync.com:6969