Eva Eastwood - The Beat Goes On 2009

Eva Eastwood goes heavy. Nja, inte riktigt. Men det är betydligt tyngre musik med mer kräm i gitarrerna på nya skivan The Beat Goes On än vad vi blivit vana med. Lite klingande indiepop som tidiga Bangles ungefär. Den som förväntar sig rockabilly och lite countrystuk kan alltså bli besviken. Eller positivt överraskad. För här finns mycket att glädjas åt som den inledande titellåten som har radiohit stämplad över hela sig. Här finns fem-sex andra låtar som sätter sig direkt och som kan bli riktigt stora, som den gungande Zero Hero (som skulle kunna vara en hit för Bonnie Raitt eller Sheryl Crowe) och Boom Boom och Packing Up To Hit the Road. Klassisk, medryckande gitarrpop. (Lars Westin i Arbetarbladet) - - - Först en öppenhjärtlig bekännelse. Jag har svårt för att bli glad - jag blir euforisk istället. Det är en läggningssak, och därför måste jag nu fråga mig om Eva Eastwoods tredje ickeretroplatta verkligen är så bra som jag tror att jag tycker att den är. Jag känner ju så väldigt varmt för henne och för hennes långa vandring genom bygdegårdar och ensliga folkets hus och för hennes frigörelse från retroikon till en blodfull sångerska och angelägen berättare. Jag vet vad hon kan om hon bara får rätt inramning. Har hon fått det nu? Har hennes låtskrivande och järnvilja fått allt syre som krävs? Jag lyssnar på det Kent-doftande titelspåret och jag lyssnar på den pumpande rykaren Packing up to hit the road. Det svänger, rycker och sliter, sången distar och hon lever ut i viskningar och rop. Jag noterar med glädje - okej då, eufori - att den utmärkte gitarristen Jesper Wihlborg från Tingsryd äntligen plockat fram AC/DC-riffen och tonerna som kvider. Och så lyssnar jag på den lågmälda alternativcountryballaden Codeine och på den suggestiva präriebluesen Mourn for me. Helt magiskt, och medan de två föregående plattorna varit för försiktiga tas nu stegen fullt ut. På Facebook utnämnde jag nyligen Eva Eastwood till åtminstone Sveriges First lady of rock'n roll. Hon är coolare än de flesta, mänskligare likaså. (Peter Lejon i Barometern) - - - Extra poäng när man byter från bonniga Ostlund till Eastwood. Hon har tidigare nosat på rockabilly och fyller nu hon upp glaset med ren bourbon och tänder på. De är mycket attityd, vassa stilettklackar och nagellack som inte en jävulen skulle bära på kalas. Skittufft. (Per Hägred i Expressen) - - - The beat goes on är lite tyngre, lite hårdare men fortfarande i den anda och låtskrivartradition som Eva står för. Första singeln och titelspåret The beat goes on får vilket dansgolv som helst att välta. Hennes unika och fantastiska röst blandat med Jesper Wihlborgs knivskarpa gitarriff får oss att höja volymen ytterligare och digga. I Mourn for me visar Eva att hon behärskar även den djupaste svarta bluesen (visst låter det som att Ry Cooder är med och leker i denna bluesdänga). Samtliga låtar är skrivna av Eva själv. (ginza) - - - Eva Eastwood - The Beat Goes On 2009 (Stockholm Bonnier Amigo Music Group) 1. The beat goes on 2. Zero hero 3. Wow wow wonderful 4. Packing up to hit the road 5. Come forward boy 6. Codeine 7. Thumbs up 8. All the way 9. Boom boom 10. Set me free 11. You owe me 12. Once again 13. Mourn for me 14. Gothenburg alone

udp://tracker.openbittorrent.com:80
udp://open.demonii.com:1337
udp://tracker.coppersurfer.tk:6969
udp://exodus.desync.com:6969

Grooge (2011-07-07)

Thank you.