Bjrn Ulvaeus & Benny Andersson - Lycka + [1970, remaster]

BJÖRN ULVAEUS & BENNY ANDERSSON - Lycka (1970, remastrad + bonusspår) Codec: mp3. Description: MPEG-1 Audio Layer 3. Bit rate: 320 kbps. Sample rate: 44100 Hz joint stereo. Tags: ID3V1 & ID3V2. Source format: CD. Number of tracks: 25. Liner notes av Carl-Magnus Palm: "När börjar historien om ABBA? I utlandet skulle svaret förmodligen bli 1974, när gruppen vann Eurovision Song Contest med ”Waterloo”. Här i Sverige kanske många skulle hugga till med ”Ring Ring” och Melodifestivalen 1973, medan en del till och med skulle minnas att gruppens allra första singel, ”People Need Love”, kom 1972, då de fyra kallade sig Björn & Benny, Agnetha & Anni-Frid (senare ”Frida”). Det enda helt korrekta svaret är antagligen att det inte finns någon riktigt tydlig startpunkt för ABBA. Men om man vill gå tillbaka till embryostadiet, de första stapplande stegen, är det 1970 man ska sätta ner milstolpen, året då Björn & Benny gav ut LP:n Lycka. Här finns nämligen den allra första inspelningen som de fyra framtida ABBA-medlemmarna gjorde tillsammans: ”Hej gamle man!”. Det var framgångarna med den inspelningen, där Agnetha och Frida sjunger i kören, som bekräftade för de inblandade att det fanns en potential i deras samarbete. I denna utökade CD-version av Lycka, där samtliga inspelningar som givits ut under duonamnet Björn & Benny ingår, får vi än fler ledtrådar om de år i början av 1970-talet då herrar Andersson och Ulvaeus famlade runt i musikdjungeln för att försöka komma underfund med vad de skulle ägna sig åt och i vilken form. Båda hade under 1960-talet varit medlemmar i två av det decenniets absolut största grupper: Benny i The Hep Stars och Björn i Hootenanny Singers. 1966 träffades de båda för första gången; den första gemensamma kompositionen, ”Isn’t It Easy To Say”, skrevs samma år och spelades in av The Hep Stars. 1969 upplöstes The Hep Stars och även om Hootenanny Singers hängde kvar, hade de förvandlats till en studiogrupp, fjärran från 1960-talets flitiga turnerande. Framtiden, som Benny och Björn såg den, skulle innebära att de utvecklade sitt samarbete som låtskrivare och skivproducenter. I denna ambition var de ivrigt påhejade av musikförläggaren Stikkan Anderson och producenten Bengt Bernhag, som tillsammans drev skivbolaget Polar Music. 1969 var också året då Björn träffade Agnetha Fältskog och Benny förlovade sig med Anni-Frid Lyngstad, men än så länge fanns inga funderingar på att de fyra skulle arbeta som grupp. Efter åren som omsvärmade idoler hade Benny och Björn siktet ställt på att dra sig tillbaka från scenerna och i stället jobba bakom kulisserna. Men skiftet 1960/1970-tal var osäkra tider för gamla popstjärnor. Luften gick ur den första, oskuldsfulla popvågen när diskoteken slog igenom och eliminerade många speltillfällen. ”Pop” blev ”rock” och det ställdes krav på en ”tyngre”, mer avancerad musikalisk inramning; textmässigt gällde det att tackla filosofiska och politiska frågor om man ville bli tagen på allvar. Den som hade ambitionen att ägna sig åt ren underhållning hade helt plötsligt fått det mycket svårare: marknaden för svenskproducerad lättpop var begränsad och det som återstod var Svensktoppen och krogshower. Det var genom att verka inom de områdena som duon Björn & Benny höll sig flytande i början av 1970-talet, medan de närde en dröm om att en dag lyckas internationellt med engelskspråkig popmusik. Stikkan Anderson var övertygad om att den dagen skulle komma: ”En dag skriver ni en låt som blir en världssuccé!” anförtrodde han sina skyddslingar. Men tanken att miljontals människor världen över skulle efterfråga Andersson/Ulvaeus-kompositioner kändes förmodligen ganska avlägsen när de gjorde sina debutinspelningar som duo, hösten 1969. Björn & Bennys allra första uppdrag var nämligen att skriva och spela in musik till en rätt usel mjukporrfilm som gick under arbetsnamnet Inga II. Filmen, regisserad av amerikanen Joseph W. Sarno, var en uppföljare till Jag, en oskuld (amerikansk titel: Inga) från 1968 som blivit en stor internationell succé. Två av låtarna från den nya filmen släpptes på Björn & Bennys debutsingel våren 1970: ”She’s My Kind Of Girl” och den instrumentala ”Inga Theme”. Men ingen av låtarna blev någon framgång. Själva filmen fick inte ens premiär förrän hösten 1971, då den hade försetts med den slutgiltiga titeln Någon att älska, och vid det laget var singeln sedan länge lagd till handlingarna. Trots detta bakslag bestämde man på Polar att Björn & Benny skulle spela in en hel LP. Redan sommaren 1969 hade det varit tal om att duon skulle göra ett demoalbum, i syfte att locka andra artister att spela in deras låtar. Planerna förverkligades först året därpå, men nu slog man två flugor i en smäll: det skulle bli en ”riktig” LP, som gavs ut kommersiellt, men det fanns också en förhoppning om att andra artister skulle intressera sig för låtarna på LP:n och göra egna versioner. Inspelningen av albumet började i juni 1970 och avslutades i mitten av september – enligt en intervju med Björn Ulvaeus strax efter det att LP:n givits ut, gick det inte åt mer än sammanlagt fem hektiska inspelningsdagar att färdigställa albumets elva spår. LP:n, som fick namnet Lycka, spretade stilmässigt åt många olika håll: innerliga ballader följdes av råare elgitarrpop (den rockiga ”Nånting är på väg” hade tidigare förekommit i en instrumentalversion i filmen Någon att älska), som i sin tur följdes av folkpop och käcka svensktoppskandidater. Någon sorts röd tråd fanns det trots allt i den lättare singer/songwriter-stil som präglade flera av låtarna, som om Björn & Benny ville försöka lansera sig som en svensk variant av Simon & Garfunkel. Man anar också ett visst inflytande från Pugh Rogefeldt, vars uppmärksammade debut-LP Ja, dä ä dä! från 1969 hade etablerat en alldeles ny sorts underfundig, svenskspråkig rockmusik. Texthjälp hade Andersson och Ulvaeus i vissa fall fått av Stikkan Anderson, samt av Peter Himmelstrand och vissångaren Anders Fugelstad, som på den tiden spelade in för Polar. Texten till ”Liselott” var ett samarbete mellan Björn Ulvaeus och Agnetha Fältskog. Det var emellertid inte det mer poppiga materialet, med rötterna i 60-talets musikrevolution, som skulle ge duon de stora framgångarna. Det visade sig när den enda singeln från LP:n gavs ut. A-sidans ballad, ”Lycka”, en betraktelse över den enkla vardagslyckan, var uppenbarligen den låt man trodde mest på – Stikkan Anderson framhöll den senare som en av sina bästa texter. Men det var ”Lycka”-singelns B-sida, ”Hej gamle man!”, som slog. Med sin frälsningsarméliknande frejdighet blev den en stor succé på Svensktoppen och kom att ligga etta i fem veckor. På försäljningslistan Kvällstoppen blev ”Hej gamle man!” femma som bäst. Nu var det antagligen inte bara den medryckande melodin som slog an en ton hos befolkningen, för Björn & Benny hade på denna låt fått sånghjälp av sina respektive fästmör: Agnetha och Frida. Fröet till det musikaliska samarbetet hade såtts våren 1970, när Benny och Frida följde med Björn och Agnetha på deras förlovningsresa till Cypern. Under den semestern sjöng de tillsammans alla fyra och slogs av hur bra det lät. Den första tanken som föddes var att de skulle sätta ihop en krogshow hösten 1970. Medan de planerna mognade spelade kvartetten in ”Hej gamle man!”: det var allra första gången som de fyra sjöng tillsammans på skiva, så i någon mening skulle man kunna kalla ”Hej gamle man!” för den första ABBA-inspelningen, även om Frida och Agnetha enbart bidrog med körsång. ”Jag tror inte att den hade blivit en sån hit om inte Agnetha och jag hade sjungit på den”, menade Frida i en intervju många år senare. ”Det var där vi föddes, på något sätt.” Stikkan Anderson, som i många år hade drömt om att lansera svensk musik utanför Norden, hade redan i slutet av 1960-talet bestämt sig för att det var Andersson/Ulvaeus som skulle spränga vallen. Deras låtskrivartalang, kombinerat med hans egen ovilja att acceptera ”sanningen” att deras låtar skulle vara sämre än amerikanska och engelska poplåtar bara för att de var svenska, borde rimligtvis vara en oslagbar kombination. Såg Stikkan någon gång en öppning bland sina många internationella förlagskontakter var han inte sen att utnyttja den. På så vis lyckades han få intresse för att ge ut en tyskspråkig version av ”Hej gamle man!” i Västtyskland. I januari 1971 spelades ”Hey, Musikant” in (återigen med Frida och Agnetha i kören), med ”Was die Liebe sagt” (en översättning av Lycka-LP:ns ”Livet går sin gång”) som B-sida. Någon hit blev det emellertid inte. Som demoalbum för andra artister gjorde inte heller Björn & Bennys LP någon större lycka; framgången med ”Hej gamle man!” tydde på att publiken ville höra Andersson och Ulvaeus själva framföra sina låtar och då skulle det helst vara svensktoppsmaterial. Kopplingen till Polar var uppenbar för de flesta av det fåtal låtar som faktiskt spelades in av andra artister: 1971 gjorde Lena Andersson en engelsk version av ”Livet går sin gång”, som fick titeln ”Language Of Love” (det påstods att den franska sångerskan Françoise Hardy också skulle göra den, men någon sådan inspelning tycks inte existera), medan Svenne & Lottas ”Roly-Poly Girl” från 1975 var en engelsk version av ”Kära gamla sol”. Frida gjorde 1971 en mycket bra version av ”Lycka”, utgiven på hennes Benny-producerade debut-LP, Frida. Det samarbete som kvartetten Andersson/Ulvaeus/Fältskog/Lyngstad bedrev på scen samtidigt som ”Hej gamle man!” rusade upp på topplistorna blev däremot ingen framgång på något plan. Krogshowen Festfolk hade premiär på Trägår’n i Göteborg den 1 november 1970 och blev en dunderflopp. Föreställningens ansträngda komedinummer och halvsovande publik kan än i dag få vissa forna ABBA-medlemmar att rysa vid blotta tanken. Den enda ljuspunkten i föreställningen var ”Hej gamle man!”, som hade försetts med en alternativ text signerad Bosse Carlgren för att fungera som showens avslutningsnummer: ”Tyck om varann”. Det var den låt som fick den bästa publikreaktionen och därmed stärktes uppfattningen att det trots allt fanns något slags magi i kombinationen med de två paren. Men efter en slitsam vinterturné med krogshowen var det inte tal om att fortsätta som en grupp – var och en återgick till sitt, även om de under året bidrog till varandras skivinspelningar på olika sätt: som producenter, musiker, körsångare eller låtskrivare. Det tog ett halvår innan Björn & Bennys uppföljare till succén med ”Hej gamle man!” nådde skivbutikerna. ”Det kan ingen doktor hjälpa”, med en tidstypisk Stikkan Anderson-text om statusjakt, jäkt-och-stress, samt vardagens förtretligheter i största allmänhet, var ett uppenbart försök att upprepa framgångsformeln från ”Hej gamle man!”: samma sorts glada melodi och frejdiga tempo – och Agnetha och Frida i kören än en gång. Men den här gången gick det inte riktigt lika bra på Svensktoppen: det blev inte mer än en vecka på nionde plats. B-sidans folkmusikbetonade ”På bröllop”, även den med sånghjälp av Agnetha och Frida, nådde samma blygsamma resultat. Detta trots att singeln gavs ut i samband med det som pressen kallade för årets popbröllop: Agnethas och Björns vigsel den 6 juli 1971. Betydligt bättre gick det med nästa singel, balladen ”Tänk om jorden vore ung”, som låg etta på Svensktoppen i två veckor i december 1971. Även här bidrog Fridas och Agnethas körsång till att göra låten till en hit. Det mest anmärkningsvärda vokala inslaget i ”Tänk om jorden vore ung” står annars Benny för: solopartierna här är tillsammans med Lycka-LP:ns ”Kära gamla sol” ett av få tillfällen i skivhistorien som Benny har stått ensam framför sångmikrofonen. På Björn & Benny-inspelningarna sjöng duon i regel tillsammans, eller så var det Björn som hanterade soloinslagen (”Suzy-Hang-Around” från ABBA:s Waterloo-LP blev Bennys allra sista sololåt). Baksidan på singeln, ”Träskofolket”, var direkt inspirerad av Vilhelm Mobergs utvandrarepos – en föraning om det som dryga två decennier senare skulle resultera i Andersson/Ulvaeus succémusikal Kristina från Duvemåla. Stärkta av de framgångar de trots allt rönt det senaste året, började Björn och Benny spela in låtar till en andra LP. Men detta var något som fick ske lite grand av och till, för de hade samtidigt mycket annat att tänka på. I juli 1971 dog Bengt Bernhag – Stikkan Andersons kompanjon i Polar Music och den som stod för själva skivproduktionerna – vilket ledde till att Björn och Benny blev anställda som producenter på Polar och omedelbart fick händerna fulla. Dessutom fortsatte de alltjämt att skriva låtar åt andra artister. Drömmen om att de skulle nå ut i världen med sin musik levde också vidare, men det var en tuff uppgift att rasera de hinder som utgjordes av en skeptisk internationell musikindustri. Stikkan Anderson var dock övertygad om att Eurovision Song Contest skulle kunna fungera som en plattform. Det var lätt för utländska skivbolag att rynka på näsan åt svenskarna, men om 500 miljoner TV-tittare världen över fick chansen att höra en stark låt direkt, utan ”mellanhänder”, skulle det kunna bli dörröppnaren de sökte. Hittills hade Andersson/Anderson/Ulvaeus dock inte haft så goda erfarenheter av Melodifestivalen, den svenska uttagningen till Europafinalen. Till exempel var ”Det kan ingen doktor hjälpa” ett refuserat bidrag till 1971 års festival. 1972 vände lyckan och trion fick med låten ”Säg det med en sång” i Melodifestivalen, där den framfördes av Lena Andersson. Någon vinst blev det inte – låten hamnade på tredje plats – men även om världsframgångarna uteblev var ”Säg det med en sång” den överlägset största svenska topplistehiten av bidragen det året. Låtskrivartrion laddade för revansch i nästa års Melodifestival. Vid samma tid började det också helt oväntat röra på sig ute i världen för duon Björn & Benny. Flopp-singeln ”She’s My Kind Of Girl’ hade genom Stikkans försorg givits ut i Frankrike och där råkade en japansk musikförläggare få höra den. Den melankoliska stämningen i låten och de lätt orientaliska tongångarna i introt fångade honom: detta var något som kunde slå i hans hemland. I februari 1972 gavs ”She’s My Kind Of Girl” ut i Japan och blev mycket riktigt en stor hit: sjua på försäljningslistan och närmare 190 000 exemplar sålda – och detta på en marknad som traditionellt dominerades nästan helt av inhemska artister. Japanerna ropade givetvis på en uppföljare. 1972 blev ett spännande brytningsår i Björn & Bennys resa mot en internationell popkarriär: en ofta tilltrasslad historia, med en rad parallella skeenden som ibland dessutom hakar i och korsbefruktar varandra – läsaren är ursäktad om han eller hon har svårt att hänga med i svängarna. Kanske inspirerade av de japanska framgångarna fick duon en idé om att spela in en poplåt på engelska tillsammans med Agnetha & Frida. Den 29 mars 1972 gick de fyra in i Metronomestudion i Stockholm för att spela in två låtar: ”Merry-Go-Round” och ”People Need Love”. Den förstnämnda var tänkt som uppföljarsingel i Japan, vilket inte minst hörs i det orientaliskt doftande introt. ”People Need Love” var dock den verkliga milstolpen i ABBA-historien: det blev den första gemensamma inspelningen där tjejerna fick kliva fram ur bakgrunden och ta lika stor plats vid sångmikrofonen som killarna. Dessutom gavs skivan ut under gruppnamnet Björn & Benny, Agnetha & Anni-Frid. Den första riktiga ABBA-inspelningen hade skapats. På baksidan av ”People Need Love”-singeln placerade man ”Merry-Go-Round”. I Japan gavs ”Merry-Go-Round” ut som A-sida, men då stod Björn & Benny ensamma på skivomslaget. Det var dessutom en annan mix av låten än den som gavs ut med ABBA. På B-sidan av singeln låg ”Tänk om jorden vore ung”, på svenska. Dock blev det lite förvirrat vid den japanska utgivningen: på omslaget fick A-sidan den ”svengelska” hybridtiteln ”En Carousel” medan B-sidan kallades – ”Lycka”! Och för att nu trassla till historieskrivningen än mer: ”Merry-Go-Round” gavs också ut som en svenskspråkig Björn & Benny-singel här hemma. Den svenska titeln blev ”En karusell”, men det var singelns B-sida, ”Att finnas till”, som slog: en sjätteplacering som bäst på Svensktoppen. ”Merry-Go-Round” lyckades inte alls upprepa framgången med ”She’s My Kind Of Girl” i Japan; några topplisteplaceringar blev det inte den här gången. Det japanska skivbolagets representanter tyckte därför att de skulle bidra med en japansk melodi för svenskarna att spela in, något som mer påminde om de melankoliska stämningarna i ”She’s My Kind Of Girl”. Engelsk text fick Björn och Benny förtroendet att skriva själva, dock med instruktionen att det skulle handla om ”lost love” (”förlorad kärlek”). I slutet av augusti 1972 spelade duon sålunda in det som skulle bli deras tredje och sista japanska singel: ”Love Has Its Ways”. På B-sidan placerades den helt egenkomponerade låten ”Rock’n Roll Band”. Den sistnämnda inspelningen skulle senare komma att omarbetas och förses med körsång av Frida och Agnetha, för att sedan hamna på ABBA:s debut-LP Ring Ring. Emellertid blev inte heller ”Love Has Its Ways” någon större hit, och efter ett novemberbesök tillsammans med Agnetha och Frida på en sångfestival i Tokyo var det slut på Björn & Bennys äventyr i Japan. Detta spelade nu inte någon större roll, för duon hade andra saker på gång. ”People Need Love” hade blivit en ganska stor framgång i Sverige – för första gången på flera år fick Benny och Björn en hit med den sortens engelskspråkiga underhållningspop de helst ville syssla med – och därför bestämdes det på Polar att konstellationen Björn & Benny, Agnetha & Frida skulle spela in en hel LP tillsammans. Inspelningarna för denna började hösten 1972 (vilket också innebar att arbetet med Björn & Bennys andra LP lades ner). I samma veva blev Björn, Benny och Stikkan inbjudna att skicka in ett bidrag till nästa års Melodifestival. I februari 1973 tävlade gruppen i festivalen med ”Ring Ring”, månaden därpå släpptes gruppens debut-LP (den internationella versionen av albumet innehåller Björn & Benny-låten ”She’s My Kind Of Girl”) och därmed startade ABBA-sagan på allvar – men där någonstans far historien i väg i en riktning som inte har med duon Björn & Benny att göra. Eller rättare sagt: sedan Benny Andersson och Björn Ulvaeus skrev sin första låt tillsammans för 40 år sedan löper deras oavbrutna samarbete som en röd tråd genom allt de har företagit sig inom musiken. Men som skivartister upphörde duon att existera 1972. Ett ”extranummer”, troligen inspelat i mitten av 1970-talet, vill vi dock bjuda på. En kort tid efter det att låten ”Lycka” gavs ut med Björn & Benny fick den engelsk text av Ernie Sheldon. Titeln blev ”To Live With You”, men några utgivna inspelningar med den texten tycks det inte ha blivit. Av någon anledning – kanske för att det fanns en tanke att ABBA skulle göra låten, eller för att någon utländsk förläggare ville höra den – återuppstod duon Björn & Benny tillfälligt för att spela in en enkel demo av låten med dess engelska text. Inspelningen av ”To Live With You” hör ni på denna CD för första gången någonsin." TRACK LIST: 01. Lycka 02. Nånting är på väg 03. Kära gamla sol 04. Det där med kärlek 05. Välkommen in i gänget 06. Lilla du, lilla vän 07. Hej gamle man! 08. Liselott 09. Kalles visa 10. Ge oss en chans 11. Livet går sin gång BONUSSPÅR 12. She's My Kind Of Girl 13. Inga Theme 14. Det kan ingen doktor hjälpa 15. På bröllop 16. Tänk om jorden vore ung 17. Träskofolket 18. En karusell (Svensk version av Merry-Go-Round) 19. Att finnas till 20. Hey, Musikant (Tysk version av Hej gamle man!) 21. Was die Liebe sagt (Tysk version av Livet går sin gång) 22. Love Has Its Ways 23. Rock'n Roll Band (Alternativ version) 24. Merry-Go-Round (Alternativ version) 25. To Live With You (Engelsk version av Lycka) Tack på förhand till er som också seedar!

udp://tracker.openbittorrent.com:80
udp://open.demonii.com:1337
udp://tracker.coppersurfer.tk:6969
udp://exodus.desync.com:6969