Bo Hansson - Attic Thoughts 1975

Bo Ingemar Gunnar Hansson, född 10 april 1943 i Göteborg, död 23 april 2010 i Stockholm, var en svensk organist och tonsättare som är känd för sin musikaliska tolkning av J. R. R. Tolkiens boktrilogi Sagan om ringen 1970. Innan dess spelade han med Jan Carlsson i bandet Hansson & Karlsson, som gav ut flera skivor med den originella sättningen trummor och orgel. (wikipedia) - - - Bo Hansson - Attic thoughts 1975 (Koppom Silence) 1. Attic thoughts a) March b) Repose c) Wandering 2. Time and space 3. Waiting.. 4. Waltz for interbeings 5. Time for great achievements 6. The hybrills 7. Rabbit music a) General Woundwort b) Fiver 8. Day and night 9. A happy prank Bo Hansson: Organs, guitars, bass, syntheziser, mellotrone and special effects Rune Carlsson: Drums Kenny Håkansson: Electric guitar Jöran Lagerberg: Bass and acoustic guitar Gunnar Bergsten: Saxophone Rolf Scherrer: Acoustic guitar Thomas Netzler: Bass Mats Glenngård: Violin Recorded now and then during 1974/75 - sometimes at Bo's home, but mostly in Studio Decibel, Stockholm, Sweden Coverpaintings by Jan Ternald - - - Bo Hansson föddes den 10 april 1943 i Göteborg. Föräldrarna arbetade inom restaurangnäringen och fick ta arbete där arbete erbjöds. Från Göteborg gick färden till Jämtland, närmare bestämt Stadshotellet i Ostersund men i början av 50-talet flyttade föräldrarna till Stockholm och Bo fick av olika skäl inte följa med. Han inhystes under ett par år hos en familj, som bodde i en banvaktstuga i den lilla byn Vaplan, fem mil nordväst om Ostersund. Så småningom kunde Bosse komma efter och med en lapp om halsen klev han på tåget för den drygt 50 mil långa resan, på lappen stod hans slutdestination och föräldrarnas namn textat. De drev ett marketenteri vid Karlbergs slott och i matsalen fanns musikinstrument som soldaterna kunde fördriva tiden med. Bosse tog också chansen att prova på, trumpet gick inte så bra, piano fungerade bättre. När spelandet skulle formaliseras med hjälp av en pianolärarinna spårade det dock ur. Den elaka pianokärringen skrämde bort honom redan efter två lektioner Liksom för de flesta i Bosses generation var det gitarren som fick musicerandet att ta ordentlig fart. Det var så lätt att bli elgitarrist på den där tiden, plugga in den i en gammal radio som blev förstärkare, och så var det bara att hoppa med i ett band. För Bosse blev det en del hoppande, han spelade bland annat ihop med Yngve Stoors son (pappa Stoor var Hawaii-musikern som kanske några minns) och så åkte han en folkparkssommar med Rock-Olga. Om det äventyret säger han att han kunde spela tre ackord när turnen inleddes och fyra när sommaren var slut. Den första riktiga orkestern var Slims Bluesgang, ett bluesband i den traditionella skolan. Pianisten Slim Notini var Stockholms motsvarighet till John Mayall, dvs Notinis band fungerade som en plantskola för unga musiker. I likhet med John Mayalls Bluesbreakers var Slims Bluesgang bara en anhalt på vägen för lovande instrumentalister. Så även för Bo Hansson. The Merrymen var ett ruffigt och tufft bluesrockband som existerade mindre än ett år. På den korta tiden hann de vinna en rockbandstävling i radio, spela förband till Rolling Stones och fixa skivkontrakt med Polydor. Just när det stora steget skulle tas hoppade Bosse av. Det var som om den eventuella framgång som väntade runt hörnet skrämde honom. Eller kanske följde han bara ett spår som ingen annan såg. Det spåret ledde i alla fall till ett besök på Gyllene Cirkeln i Stockholm en kväll 1966. Den amerikanske jazzorganisten Brother Jack McDuff spelade och upplevelsen blev en vändpunkt för Bosse. Han blev bergtagen av Hammondorgelns ljud och de möjligheter instrumentet gav, det gick att spela solon med händerna och bas med fötterna. Samtidigt! Dagen efter ställdes gitarren åt sidan och Bosse bestämde sig för att bli organist. Hammondorglar är emellertid dyra tingestar så här krävdes list och charmiga kompisar för att fixa övningstillfällen. Bill Ohrström, som spelat med Bosse både i Slims gäng och Merrymen, blev hans kompanjon i elakt spel. Upplägget är att gå in som presumtiva kunder i en musikaffär. Bosse sätter sig vid orgeln och Bill börjar prata med personalen. Plötsligt säger Bill att han glömt något och måste iväg illa kvickt. Bosse sitter kvar och väntar på sin kamrat och tiden fördrivs vid orgeln. Efter en timme eller två är Bill tillbaka. Detta trick upprepas på samtliga musikaffärer i Stockholm som saluför orglar. Till slut ser sig Bosse tvungen att kliva in på Jacobssons musik och köpa ett instrument på avbetalning. Bill, en flickvän och andra goda vänner går i borgen för köpet och samtliga inblandade ångrar senare sitt åtagande för det visar sig att Bosse inte sköter avbetalningarna och de får i slutänden betala instrumentet. Denna olycksaliga orgel hämtades för övrigt senare av kronofogden, direkt efter en konsert i Göteborg. Bosse säger att han var glad att bli av med instrumentet, det hade ramlat nerför åtskilliga trappor genom åren och var illa tilltygat. Bill Ohrström, som nu hade engagerats som talangscout och producent av Polydor, introducerar olika musiker för Bosse som tänkbara medspelare. Diverse trumslagare, gitarrister och till och med en violinist provas innan jazztrummisen Janne Carlsson blir permanent partner. Hansson & Karlsson var fött och duon gjorde tre album mellan 1967 och 1969. Debuten Monument är ett av de bästa instrumentalalbum som gjorts i Sverige. Bo Hanssons oortodoxa spel och geniala svängsinne i kombination med Janne Carlssons explosiva trumspel utgjorde något helt nytt. Hansson & Karlsson blandade rock, jazz och klassisk musik på ett sätt som ingen annan tidigare gjort. Monument äger fortfarande efter 35 år ingen motsvarighet. Hansson & Karlsson spelade sig runt Sverige flera varv, från stora folkparker till små klubbar. De gjorde en bejublad spelning som förband åt Cream på Stockholms konserthus 1967 och de jammade en natt med Jimi Hendrix på klubb Filips. Hendrix var ett stort Hansson & Karlsson fan och spelade in deras komposition Tax free. Han planerade även att göra en version av Triplets men avled dessförinnan. Bosse tröttnade på att kuska runt, ibland upp till sju dagar i veckan, och spela. På den avslutande LPn Man at the Moon är det uppenbart att Hansson & Karlsson inte är ett lyckligt och harmoniskt band utan en grupp i upplösning som gör sitt jobb så gott de kan. Dags för Bo Hansson att gå vidare. Den svenska rockscenen ändrade radikalt utseende i brytningen mellan 60- och 70-talet. De angloamerikanska kopior som härjat på Tio i Topp under decenniets mitt var på väg ut, grupper med egenkomponerad musik och texter på svenska var på väg in. Vietnamkriget eskalerade, ungdomsrörelsen politiserades och synen på rockmusik förändrades. De etablerade skivbolagen hade svårt att hänga med i svängarna när musikens form och innehåll drastiskt ändrade karaktär. Det bildades nya skivbolag där unga band och musiker kunde arbeta utan inblandning av hitlistefixerade producenter och giriga direktörer. Silence var ett sådant bolag. En av dess grundare, ljudteknikern Anders Lind hade följt Hansson & Karlsson från vaggan till graven, det var han som spelade in livealbumet Rex och som fortfarande sitter på de beryktade tejperna från Hansson & Karlssons jam med Hendrix på Filips. Det var på Anders bakdörr som Bosse en dag knackade när han vill prova den vilda iden att göra musik av en bok. Bosse hade fått tipset av sin flickvän att läsa J.R.R. Tolkiens romantrilogi Sagan om ringen/Sagan om de två tornen/Sagan om konungens återkomst och han hade i likhet med många andra blivit fängslad av hobernas kamp mot ondskan. Bosses fascination över Tolkiens bok resulterade också i att en kompis blev av med sin bostad. Bosse fick låna en lägenhet på Blecktornsgränd i Stockholm och där fanns Sagan om Ringen trilogin i bokhyllan. När kompisen kom hem efter en tre månaders utlandsvistelse var han vräkt. Bosse hade låst in sig i lägenheten tillsammans med sin Hammondorgel och Lesleykabinett, läst Tolkien, spelat så det skallrat i rutorna, och glömt tid och rum. Det var där han spelade in den demotejp som så småningom skulle bli musiken till Sagan om Ringen. Den stora konsten har nästan alltid ett pris. Varför Bosse vände sig till Anders kan ingen av dem riktigt förklara. De kände visserligen varandra väl efter alla kvällar när Anders suttit och gjort fältinspelningar av Hansson & Karlssons konserter. Men stora Polydor, som gav ut Hansson & Karlssons samtliga album, hade kanske varit ett naturligare val än en småhandlare som inte ens kommit igång med sitt skivbolag? Svaret på frågan är kanske så enkelt som att Bosse för tillfället bodde ett stenkast från den lilla talstudion på Osthammarsgatan där Anders arbetade. Anders älskade den demotejp han fick höra och föreslog omedelbart att de skulle göra en skiva tillsammans. Den skivan var tänkt att bli det nystartade bolaget Silence första utgåva. (Om vi ser till matrisnumret, SRS 4600, stämmer detta, i verkligheten kom Gudibrallans debutalbum ut någon månad tidigare än Sagan om ringen.) Anders och Bosse hade inga ekonomiska möjligheter att ockupera en inspelningsstudio under så lång tid som de visste att processen att skapa musik av Tolkiens sagovärld skulle ta. Därför hyrde Anders tillsammans med, den numera bostadslöse kompisen Robert och hans flickvän, en liten sommarstuga på Algö i Stockholms innerskärgård. På så sätt slog man två flugor i en smäll, kompisen fick någonstans att bo och Anders och Bosse kunde stöka med sina inspelningar utan att det tickade pengar varje timme och utan att några grannar klagade. Under hösten och vintern lästes det Tolkien och spelades in musik. Bosse satt med sina instrument, bl. a den första Moog synthesizern i Sverige, i ett rum, trumslagaren Rune Carlsson i ett annat och Anders med sina maskiner huserade i ett tredje rum och det var sladdar och kablar kors och tvärs genom hela det lilla huset. Det var långa och kalla nätter ackompanjerade av stora koppar rykande hett te. Inspelningarna på Algö med den mobila fyrkanalsbandspelaren avslutades framåt vårkanten och fortsatte med pålägg i talstudion på Osthammarsgatan där en av Sveriges första åttakanalare stod och ruvade under förevändning att den skulle testas. Mixningen gjordes i en studio på Sveriges Radio och så var albumet klart. Turerna kring hur Anders Lind och Silence försökte få ut Sagan om ringen i USA är tragikomiska och alltför invecklade att berätta här. I en av huvudrollerna fanns i alla fall en engelsman, som enligt egen utsago hade varit manager åt bystdrottningen Jayne Mansfield, och, ja, ni kanske kan tänka er resten. Sagan om ringen kom ut senhösten 1970 och gjorde omedelbar succe. Albumet spelades ständigt i den nystartade ungdomsradions eftermiddagssändningar i Sveriges Radios P3. Minst ett radioprogram lånade dessutom musiken till signaturmelodi. Bo Hansson själv var inne i ett flöde av kreativitet, det kom ständigt nya låtar, så den Sagan om ringen som så småningom kom ut, och sålde guld i flera länder och hamnade på topplistor i USA och England, hade tre extraspår jämfört med den LP som gavs ut i Sverige. Och till den här återutgivningen har Anders Lind hittat ytterligare nio minuter tidiga skisser av Sagan-musik. I encyklopedin Guide to progressive rock, utgiven av det amerikanska branschorganet Billboards förlag, omnämns Bo Hansson med stor vördnad och respekt. Han är den förste som spelar spacemusic, han är en föregångare till franska proggstorheten Gong och engelska Henry Cow, och samtida med stilbildare som Genesis och Yes. Bo Hansson är en innovatör i ordets ädlaste mening. (I den musikrörelse, som efter några år hade vuxit sig stark och innehöll ett tjog oberoende skivbolag och hundratals artister, som kämpade mot etablissemanget med ömsom trubbiga texter och fyrkantig rock, ömsom med briljant poesi och nyskapande musik, var Bo Hansson en främmande fågel. Rent formellt fanns han med i rörelsen eftersom hans album givits ut av musikrörelsebolaget Silence. Musikaliskt fanns han långt bortom alla debatter om huruvida musiken var progressiv eller inte. Ett flertal av hans kollegor som spelade instrumentalmusik kritiserades för att de var otydliga i sitt budskap. Bo Hansson utsattes aldrig för detta. Han var okränkbar efter att ha gjort Sagan om Ringen. Ett så vackert och sällsynt konstverk vågade, kunde och ville ingen ställa sig upp och ha några invändningar emot och verkets skapare gick även han fri från kritik. ) Det hade varit synnerligen kreativa år i början av 70-talet och det fanns kompositioner i drivor som inte rymdes på Sagan om ringen, och som nu tillsammans med nytt material blev Ur Trollkarlens hatt. 1972 års Bo Hansson-album är en ren uppföljare till Sagan om ringen och låttitlar som Fylke och Sluttningar döljer heller inte detta. Dessutom fortsatte han med ytterligare sagor, Elidor av Alan Garner blev t. ex. en låt med samma titel som boken men även andra äventyrsböcker var en stor inspirationskälla. På detta andra album fördjupade och utvecklade han flera av de musikaliska intentioner som finns på Sagan om ringen. Han använde sig av ett drygt halvdussin musiker och musicerade utifrån en bredare palett. Om Sagan om ringen är den minimalistiska skissen, den oslipade och därför så oemotståndliga diamanten, så är Ur Trollkarlens hatt ett grandiosare verk som hämtar kraft ur samma källa. Kort sagt, albumen hör ihop och de som förälskade sig i Sagan om ringen fick i Bo Hanssons andra soloalbum möjlighet att fördjupa sin kärlek. Bo Hansson var en man som fanns på grammofonskiva och hördes i radio. Som verksam musiker ute på fältet existerade han inte. Han spelade aldrig sin egen musik live utom under den korta period när han medverkade i Fläsket Brinner. Då kunde publiken bland annat få höra Hanssonkompositionerna Bosse låt och Tom Bombadil. Men lika gärna som han satt bakom orgeln och vräkte ur sig toner så Lesleykabinettet sprakade kunde han spela gitarr eller stå och skramla med en anspråkslös koskälla under konserterna. Inhoppen i Fläsket Brinner, liksom de ännu mer sporadiska framträdandena med Kebnekajse , verkade vara mer socialt än musikaliskt betingade. Hans behov av att spela ute syntes inte överdrivet stort men att träffa gamla musikerkompisar från skivinspelningarna var viktigt. Bo Hanssons namn flög omkring med kultstatus ute i världen och han erbjöds bland annat att framföra sin musik på en stor tysk rockfestival. Ett band samlades ihop och repetitioner inleddes i ett garage ute i Sollentuna. Kärnan bestod av Fläsket Brinner spetsade med basisten Göran Lagerberg och gitarristen Kenny Håkansson från Kebnekajse. En elitorkester som aldrig tog sig ur garaget och ut på vägarna. Bosse själv var inte tillräckligt motiverad och han har vid flera tillfällen tillstått att han inte är speciellt bra på att fatta beslut eller organisera. Han saknade helt enkelt den nödvändiga kompetens en kapellmästare bör ha. Så den sista gång Bo Hansson spelar med ett band är i ett garage i en stockholmsförort för snart 30 år sedan. (Förutom den korta återföreningen Hansson & Karlsson hade för några år sedan). 1975 kom Mellanväsen. Ett album som är mer experimentellt än föregångarna, musiker som Kenny Håkansson och saxofonisten Gunnar Bergsten har fått stort utrymme. Bosse själv kastar sig djärvt mellan orgel, synthesizer, mellotron och diverse andra specialeffekter. Musik och arrangemang är lika originella och spännande som tidigare, möjligen hamnar Bosses starka melodier ibland ur fokus när de fantasifyllda och fria instrumentala improvisationerna bryter upp harmoniken. Mellanväsen bör ses som den avslutande delen i Bo Hanssons musikaliska sagotrilogi. Här finns återkopplingar till Sagan om ringen samtidigt som delar av musiken pekar framåt, Bosse söker sig tydligt vidare och vill utforska nya instrument och klangvärldar. Efter Mellanväsen tog Silence och Bo Hanssons samarbete en paus. Han gav ut El-ahraiah (i England Watership Down), mest känd som kaninplattan, på YTF 1977. Aterigen lutade sig Bosse tryggt mot Kenny Håkanssons gitarrspel, som i långa stycken är förbluffande. Bosse säger själv att den stora behållningen på El-ahraiah är Kenny Håkanssons musikaliska insatser. Efter El-ahraiah blev det en lång tystnad. En musikalisk torrläggning som bröts först 1985 av den överraskande Mitt i livet. Silence och Bo Hansson återupptog sitt gamla samarbete men kritikerna förhöll sig kallsinniga mot Bosses små vackra visor, som framförs vokalt av en rad olika sångare. Sedan dess har det varit tyst. Lösa ideer om att göra musik av romanen Grottbjörnens folk har funnits i Bo Hanssons huvud, planer som aldrig realiserats. 2003 fyller Bo Hansson 60 år. Firandet har redan börjat i och med att hans musik nu kommer i respektfulla återutgivningar. Bo Hansson gläds givetvis åt detta. Men han gläds minst lika mycket åt att ungtupparna i Fattaru har gjort samplingar från Ur Trollkarlens hatt. Den magi och upphetsning han själv kände för drygt trettio år sedan, när han kastade sig över J.R.R. Tolkiens verk, vill han att fler generationer lyssnare och läsare ska uppleva. Ett utmärkt sätt är att läsa Sagan om ringen och lyssna på Sagan om ringen samtidigt. För det är inte filmmusik Bo Hansson har gjort. Det är världens bästa soundtrack till en bok. Håkan Lahger Stockholm januari 2002

udp://tracker.openbittorrent.com:80
udp://open.demonii.com:1337
udp://tracker.coppersurfer.tk:6969
udp://exodus.desync.com:6969